Svar till Krister Lumme

Jag vill som gästskribent här bemöta de anklagelser och den onyanserade bild av familjehemsvård som Krister Lumme givit uttryck för i tidningen och på sin blogg.

"Den som alltid går i svaromål, har oftast något att dölja…"

Så lyder rubriken på Krister Lummes senaste blogginlägg med anledning av min kommentar om familjehemsvården I Sverige. I tidningsartiklar och blogginlägg anklagar han familjehem i allmänhet och oss i synnerhet för att profitera på barns behov av stöd. Anklagelser och "citat"? som gränsar till förtal, då han med grova antydningar påstår att vi låser in barn i isoleringsceller och åker och handlar nya bilar.

I sitt förra inlägg skriver Lumme: " Att vi som fanns i vården för femtio år skulle ha en gammaldags förlegad inställning som skribenten även uttalar sig om visar på att man vill inte ha någon dialog då de förmodligen har detta som daglig inkomst och som de skulle förlora om samhället vänder på kronan."
Skribenten som som åsyftas, är förövrigt jag i en signerad kommentar i Strängnästidningen.
Därefter skriver han: "De som jag vet gör ett bra arbete gör sig inte besvär i att försvara något de själva vet om att de inte behöver göra. Med all säkerhet gör de även ett bra arbete om god vård samtidigt som de inte heller har något att dölja."

Förstå den logiken, den som kan! Frågan är vem som inte vill ha en dialog? Vi har redan tidigare bjudit in Krister Lumme till samtal runt detta, men han har inte visat något större intresse. Varje försök till diskussion tillbakavisas med argument som att vi "talar i egen sak" eller att "de som mer väljer att kritisera, själva väljer att göra detta därför att de är rädda för att tappa sin egen försörjning?"
Han anser sig dessutom vara utsatt för personangrepp för att jag anser att han har en cynisk inställning till familjehem, och sprider rena lögner om hur familjehemsvården fungerar.

Det förekommer brister och missförhållanden i enstaka HVB-hem och familjehem idag, och det är oerhört viktigt att uppmärksamma och påvisa dessa fall. Men att hävda att insynen i allmänhet är "totalt obefintlig" är inte sant. Varje placering följs upp med hembesök av socialtjänsten fyra ggr/år av såväl familjehems- och socialhandläggare, som även innefattar enskilda samtal med barnen. I de flesta fall förekommer regelbunden kontakt med BUP samt tillgång till regelbunden handledning av en oberoende kvalificerad person (psykoterapeut eller motsvarande). Regelbunden telefonkontakt med socialhandläggare flera ggr/månad samt kontinuerlig kontakt med barnomsorg/skola. Kontinuerliga nätverksmöten med alla inblandade (ibland upp till 12-14 personer), samt därutöver regelbundet umgänge med föräldrar/anhöriga. Detta medger möjligheter till insyn som man inte kommer i närheten av i någon kärnfamilj.

Barn och Ungdomsvård kostar pengar och kostnader för offentliga verksamheter ska absolut granskas och ifrågasättas. Krister Lumme frågar sig var 11-12 miljarder till ungdomsvården tar vägen och antyder att pengarna hamnar i fickorna på dom giriga och pengastinna familjehemmen. Han skriver: "Att alla pengar går till barnen eller i ungdomarna är en förbannad lögn." Jag vet inte om han därmed föreslår att dom ska delas ut i form av höjd veckopeng eller?
Jag kan inte redogöra i detalj för var pengarna går, men utredare, handläggare, handledare, kuratorer, teraputer och elevassistenter etc. arbetar inte ideellt. De resurser som krävs för dom här barnen måste få kosta likväl som annan vård.
Familjehemsarvoden är tydligen en nagel i ögat på Lumme som uppenbarligen anser det vara både omoraliskt och oetiskt. Han söker billiga och lättköpta poänger när han ständigt återkommer till detta, något jag är övertygad om att dom flesta ser igenom.
I många fall kräver uppdragen insatser från familjehemmen som omöjliggör förvärvsarbete. Vilka familjer kan avstå en lön för att ta sig an en placering utan ersättning? Ett uppdrag där man dessutom ställs utan vare sig uppsägningstid, anställningstrygghet eller rätt till a-kassa. Vari ligger det oetiska i det?

Att tvinga barn växa upp i en dysfunktionell familj och tro att man kan lösa alla problem genom utökat stöd är naivt. Vare sig det handlar om missbruksproblem, begåvningshandikapp eller andra orsaker så inverkar det hämmande för ett barn med en ständigt otrygg tillvaro där barnet ofta blir understimulerat eller får ta orimligt ansvar för familjen.

Slutligen så välkomnar vi intresserade för samtal och information om vad det innebär att vara familjehem, och vi besvarar alla frågor som inte omfattas av tystnadsplikt i enskilda placeringar. Vi har definitivt inget att dölja!

Claes Eriksson