Lyckad utplantering

Redan som liten flicka gillade jag alla djur både de som gick på ben och det som krälande, ringlade eller slemmade sig fram.

Kommer mycket väl ihåg när mitt intresse vaknade för vinbärssnäckan, det var bara ett problem den fanns bara att se och känna på vid Sundby kyrkas kyrkogård, men eftersom min farfar var i kyrkan nästan varje söndag, och jag ofta var med där så hade jag då möjlighet att kolla in dessa häftiga djur på mycket nära håll.
En skön försommardag då även min bror och pappa var med till kyrkogården, så hade jag smugglat med mig en väldigt stor papperskasse. Denna kasse kom väl till pass då jag övertalat min stackars ont anande bror till att hjälpa mig att fylla upp kassen till brädden med mina snäckor som vi lyckades samla ihop på väldigt kort tid runt kyrkogårdens stenmur.
Eftersom det ofta var mycket folk på kyrkogården så tog det lite tid för farfar och pappa att prata med alla, så bror och jag plockade kassen full för att sedan smuggla ned den till bilen som stod parkerad en bit bort, det var inte helt enkelt att bära kassen med slemmiga snäckor.
Jag fick muta min bror väldigt många gånger med godis från kiosken, tur att tjejerna i kiosken inte räknade så bra, det skulle nog lösa sig vad gäller motor, det gjorde det också..

När vi väl fått in kassen bak på Volvo Amazon kombin, så satte vi oss i slänten och andades ut, efter ett bra tag kom så farfar och pappa ned för den långa backen till parkeringen.
Inte såg dom våran kasse bak i bilen för dom pratade och pratade. Men inte ont anande så är det nu vårt problem började, fast det förstod vi inte riktigt ännu. För just när vi började pusta ut och vi tror att pappa skall börja blinka vänster upp mot Ostra så säger farfar att vi skall äta mat på slottet, det är nu jag börjar svettas och fundera på dilemmat med snäckorna, det är väldigt varmt i bilen och snäckorna ser ut att gå ganska så fort där bak i bakluckan, jag lyckas stoppa tillbaka dem i kassen utan att pappa märker något.
Framme vi slottet så parkerar pappa och vi går till slottet för att äta mat, sen glömmer bror och jag bort snäckorna när farfar bjuder på glass, efter ett tag orkar jag och bror inte sitta stilla vid bordet, så då börjar vi som vanligt att smyga runt lite i trappen och kollar på riddarrustningarna tills det är dags för hemfärd.

När vi närmar oss bilen som står där i solen, så ser vi redan på håll att någon skjutit prick på bilen, en beige Volvo Amazon kombi med massor av hål eller något annat värre, nästan alla snäckor har tagit sig ut ur kassen och slemmat runt i hela kombin på galonsätena och rutorna, ja i stort sätt hela bilens inredning. Så många snäckor och så mycket snäck slem, och så lite snäck bajs. Lukten i bilen var inte heller av den bästa sorten. Min annars så snälle far fick något konstigt i blicken just den här försommardagen, och plötsligt så var mitt djurintresse satt på sparlåga. Farfar frustade lite, brorsan hade glömt alla mutor, själv såg jag lite förvirrad och inåtvänd ut. Pappa och farfar plockade bort snäckorna från sina säten, de torkade med en trasa på sina säten, de övriga snäckorna fick sitta kvar hela den långa vägen hem (1, 5km).

Väl hemma fick jag plocka snäckor och skura bil, det är mycket konstigt hur snäckor kan sprida ut sig så mycket på kort tid, och så mycket slem det kan finnas i deras små hus.

Min bror stod på behörigt avstånd och gjorde lite söta lillebror ”räcka ut tungan” hälsningar. Svarade tillbaka med att sparka på hans traktor i sandlådan när han inte såg.

Snäckorna 134 stycken fick sedan vara i vår trädgård, sommaren efter så fanns det mer än 134 stycken. Det var för mig ett lyckat projekt att se till så att även folket i Ostra fick lite vinbärssnäckor. Det min familj inte vet är att projektet har fortsatt även efter 1976 då vi flyttade från Ostra trädgård till Mariefred. Mina föräldrar skaffade sig en stuga vid Räfsnäs ett gammalt soldat torp, där finns det också vinbärsnäckor, det var inte helt lätt att som vuxen åka tillbaka till Ostra för att hämta några exemplar för nästa utplantering. När vi sedan flyttade upp till Västra Ekeby (1991)så fick jag lov att ta en tur till Högkulla för att se till så att snäckorna nu även fick följa med denna gång.